Det antika Grekland – homoerotiskt och patriarkaliskt på samma gång

Vasmålningarna och statyerna på unga muskulösa män skvallrar om den homoerotik som genomsyrade det hellenistiska samhället. Den som däremot vill utmåla det machodominerade antika Grekland som ett öppet och progressivt samhälle, lär dock stöta på patrull i en djupdykning av dess seder och normer.

Kvällssolen kastar ett ljusrött skimmer över vattnet i den Saroniska bukten år 390 före Kristus. I Akropolis skugga står ett matbord för två, prytt med vindruvor, oliver, bröd och fisk inuti skålar av keramik i varierande storlekar. Med beundran fäster Alkibiades sin blick på den skäggige mannen på andra sidan bordet. Iklädd sin vita tunika filosoferar Sokrates med de för honom typiska gesterna om livets stora frågor. Visdomen omgav den här mannen, en visdom som Alkibiades själv suktade efter. Han lyfter kratern för att hälla ännu ett skvätt rödvin i Sokrates bägare. Snart skulle den gamle mannen, likt så många före honom, falla för frestelsen att förföra honom. Han, ynglingen som härstammade från ett av Atens mäktigaste släkter, frälst med oemotståndlig skönhet, var på väg att bli en av Atens inflytelserikaste personer. Allt han behövde var en dos av den här mannens visdom och makten var hans. När han gör ett försök att fylla på Sokrates bägare en gång till, stoppar denne honom med en avvisande gest.

− Jag ska bege mig hemåt yngling.

− Det är sent mästare, stanna över natten.

Scenen är en bearbetning av Platons nedskrivna dialoger i skriftsamlingen som kallas Symposium. Ynglingen Alkibiades vill bli förförd av den vise filosofen Sokrates så att denne ska ingå ett lärlingsförhållande av sexuell karaktär med Alkibiades. En sådan relation, kallad pederasti, mellan en äldre och en yngre man var inget ovanligt i det antika Grekland, tvärtom uppmuntrades det från samhällets sida. Den äldre mannen (erastes) skulle omhänderta och lära upp den yngre mannen (eromenos) som genom relationen skulle få de förutsättningar en vuxen man behövde i det antika Grekland.

– Majoriteten av den kärlekslyrik som finns bevarad från det antika Grekland är exempel på när en manlig diktare riktar sig till en annan man. De förhållanden som beskrivs är för det mesta mellan en äldre och en yngre man, vilket ingick i ett slags mentorskap, säger Helene Whittaker, klassisk filolog och lektor på institutionen för historiska studier inom ämnet antikens kultur och samhällsliv på Göteborgs universitet.

Med dagens språkbruk kan man utan större svårigheter dra paralleller till det vi kallar för homosexualitet. Här kommer dock, sedd ur dagens synvinkel, den första av flera paradoxer: det fanns inget som kallades homosexualitet i antikens Grekland, pederasti sågs som något helt annat. Två jämnåriga män som hade en relation gjorde bäst i att dölja den, för det var tabubelagt. De gamla grekerna talade de facto inte alls i termer av homo-,bi- och heterosexualitet. Fokus låg istället på drifterna, något som alla oavsett kön eller preferens hade gemensamt. I sin bok ”Grekisk Eros” skriver Eva-Carin Gerö, professor i antik grekiska:

”I modern tid tycks termer som ’hetero-/homo-/bisexuell’ prägla sexualitetsdiskussionen (…). I det antika Grekland fanns ingen motsvarighet till denna begreppsliga orientering. Man intresserade sig i huvudsak för själva Eros-impulsen, åtrån, begäret och, ibland, kärleken, men om detta riktade sig mot en kvinna, man, flicka, pojke eller något annat betraktades som en smaksak (…)”

Kvällssolen hade dykt ned bakom horisonten. Nu var det endast ljusskenet från oljelampan som flimrade i mörkret. Alkibiades hade väntat förgäves på att Sokrates skulle förföra honom där de låg ihopkrupna under ett gemensamt täcke på soffan. Den gamle mannen kunde från skillnad till många andra män i det Atenska toppskiktet trotsa sin Eros-impuls, något som bara väckte ännu mer åtrå inuti Alkibiades. Men tänkte han, om han inte tar chansen nu, skulle en annan yngling kanske lyckas förföra Sokrates. Till sist tog han till orda:

– Mästare, min åtrå för en annan människa har aldrig varit så stark som den är för er. Jag vill förenas med er på det mest uppfyllande sättet en människa kan. Jag vill bli er eromenos och på så vis få ta del av er visdom.

Sokrates svarade:

– Du frågar mig om en ovärdig tjänst om du vill att jag ska ge en del av min visdom i utbyte mot en kort tillfredställelse.

Eros
Eros kan översättas till kärlek, åtrå eller begär. Detta associerades ofta med erotik – som härstammar från ordet eros. Grekerna trodde att man drabbades av eros genom att guden Eros, avbildad som en naken gosse med pil och båge, sköt sina kärlekspilar i ens hjärta vilket sårades till följd av detta. Blev man träffad uppstod en oemotståndlig, sjuklig begäran efter en annan person som inte sällan mynnade ut i dödslängtan som i Sapfos fall. Likaså förknippade grekerna eroskänslan snarare med lidelse och en avsaknad av det man längtar efter än romantisk kärlek. Styrka bestod i att inte trotsa och inte låta sig styras av eros. I myterna framställs guden Eros som cynisk gud som spelar sina spratt på både människor och gudar.

Kärlek och attraktion mellan män är ett återkommande tema i den bevarade grekiska lyriken. Det som däremot är unikt med berättelsen om Sokrates och Alkibiades är att Alkibiades, den yngre mannen, åtrår Sokrates, den äldre mannen. I det antika Grekland fanns en föreställning om att den äldre mannen skulle vara den aktiva parten och den unga den passiva parten i relationen, vilket inte minst de bevarade vasmålningarna tyder på. Det var inte bara i sexualakten detta skulle ta sig i uttryck utan även i ritualerna i upptakten till relationen. Den äldre mannen skulle locka den yngre mannen med gåvor och blotta sin attraktion för denne, medan den yngre mannen skulle spela svår och ointresserad. Ett mantra som återfinns i senare litteratur, men med andra roller.

– Under renässansen baserades mycket litteratur på den grekiska antika kärlekslyriken. Men diktning som riktades till en ouppnåelig yngre man stämde inte överens med de sociala normerna under renässansen, så då byttes den yngre mannen ut mot en ouppnåelig kvinna istället, säger Helene Whittaker.

I detta hänseende var det hellenistiska samhället unikt. Medan det i senare, och även tidigare kulturer, oftast var kvinnans kropp som stod för det fysiska skönhetsidealet var det i det antika Grekland i huvudsak den yngre mannens kropp som glorifierades som objekt för attraktion. Så här sätter Eva-Carin Gerö ord på hellenismens erotiska förhärligande av unga män i Grekisk Eros:

”I det klassiska Aten var vackra pojkar och unga män idoler (…). ’Idolerna’, firade skönheter med likhet med vår (kvinnliga) supermodels och filmstjärnor, gled ovanpå, lät sig beundras och begäras – för de flesta på avstånd, omöjliga att uppnå (…)”

Ett säreget samhälle

Denna ”homoerotik” stod dock ingalunda i konflikt med de maskulinitetsnormer som fanns i det gamla Grekland, varav många har förts vidare genom historien. En viktig skiljelinje för grekerna var utvecklingen från yngling till man, vilket symboliserades av skäggväxten. Fick den unge mannen skägg var han en man. Då kunde han inte vara passiv längre, för det var inget värdigt beteende för en äkta man.  

Ser man till dagens samhälle kan man påstå att det finns tydliga kopplingar mellan fri sexualitet och en viss grad av jämlikhet i samhället. Men trots att Aten under vissa perioder hade ett demokratiskt styre, kan det antika Grekland knappast betecknas som ett jämlikt samhälle. I det atenska folkstyret fick endast män med blått blod ge sin röst. Kvinnorna i Grekland år 390 före vår tidräkning levde en mycket kringskuren tillvaron. De skulle hålla sig i hemmet och syssla med familjeangelägenheter. På offentliga tillställningar var de sällan välkomna.

– Kvinnor kunde ha en viss makt beroende på släkten de kom från, men att det var ett patriarkat går inte att förneka, säger Helene Whittaker. 

Kinaidoi
Kinaidoi var i det antika Grekland en beteckning på en man som hade en extravagant och feminin framtoning, att jämföra med vår tids ”queen” eller det något nedsättande epitet ”fjolla”. En sådan identitet stod i kontrast till den grekiska föreställningen om maskulinitet och var därmed föraktat och inte socialt accepterat, vilket framgår av ett flertal bevarade dikter. Exempelvis beskrev Aristoteles kinaidoier som fysiskt defekta. Enligt de gamla grekerna personifierade kinaidoier en person som inte kunde motstå sina sexuella drifter, sina Eros-impulser. ”Ho kinaidoi” kan översättas till den manligt vällustige.

Hade en grekisk man från 400-talet före Kristus med sin tids syn på maskulinitet, sexualitet och övriga normer alltså känt sig mera hemma om han hade gjort en tidsresa till vårt samhälle än exempelvis det medeltida Europa? Visst var sex mellan män ett utbrett fenomen i det antikens Grekland. Å andra är exemplet med Alkibiades och Sokrates ett snällt sådant i sammanhanget. Det fanns exempelvis ingen nedre gräns för hur gammal den ynglingen skulle vara i ett pederastiförhållande, vilket utan tvekan skulle stämplas som pedofili idag. Helene Whittaker menar att man bör se det antika Grekland som ett säreget samhälle utan att dra paralleller till vår samtid.

− Jag skulle nog säga att det antika Grekland är ett helt annat samhälle än det vi lever i. Det allmänna sociala och kulturella sammanhanget är så annorlunda att en jämförelse blir svår, trots att de sexuella och emotionella förbindelserna utanför äktenskapet var mer accepterade än i senare tider.