En inblick i homolivet innan sjukdomsstämpeln avskaffades

Jan Magnusson är snart 73 år och bög. När han var ung klassades homosexualitet som en mental sjukdom och det fanns inte på kartan att leva öppet. 

– Utanför gay-kontaktnätet försvann det och man pratade inte om det, säger han.

Nära buskaget i Kungsparken låg också klubben Bacchus, på Bellmansgatan. På väg mot huset där klubben brukade ligga pekar Jan Magnusson i förbifarten upp mot en annan gata, Erik Dahlbergsgatan.

– Där bodde jag när jag först flyttade hit från Borås efter studenten 1967, säger han.

Det var en sexrummare som ägdes av en sjökaptensänka, och Jan var en av fem inneboende. 

Ifrån lägenheten är det bara några minuters promenad till Bacchus. Jan visar ingången till det som en gång var en livlig gayklubb.

– När man kom dit blev man mottagen av Moder Svea, en transperson som tyckte om att klä sig i kvinnokläder. Hon var väldigt social och glad, och man kände sig välkommen direkt.

Hos Moder Svea hängde man av sig ytterkläderna och fortsatte in i klubben. Oftast började man med en drink i baren. I högtalarna spelades discomusik och på dansgolvet kunde människor leva ut på ett sätt som många inte kunde i det vanliga vardagslivet.

Betydelsen av mötesplatser

När klubbar som Bacchus började komma på sent 60- och 70-tal skedde en stor förändring för stadens queerpersoner. Margareta Lindholm är en av författarna till boken En annan stad som handlar om kvinnligt och manligt homoliv på 50- till 80-talet. Boken bygger på ett forskningsprojekt där de intervjuade personer med erfarenheter från hur det var att vara homosexuell under den perioden.

– När klubbarna kom skapades speciella mötesplatser för hbtq-personer, och det betydde väldigt mycket för gruppen. Det var speciellt att få en plats som man kunde uppsöka och träffa personer man kunde spegla sig i, säger Margareta Lindholm, författare och genusvetare.

Innan klubbarna kom var det stor skillnad på det kvinnliga och det manliga homolivet. Kvinnorna träffades som regel inomhus i sina hem medan männen träffades utomhus, som till exempel i parker. Genom att vara på platser som män och kvinnor generellt förväntades vara på kunde man lätt dölja sina relationer.

– På den tiden såg man annorlunda på kvinnors sexualitet. Omgivningen förstod inte att kvinnor kunde ha sex med varandra. Två kvinnor kunde lätt passera som väninnor och bo ihop under långa tider utan att någon ifrågasatte, säger Margareta Lindholm.

Även efter att klubbarna började komma till staden fortsatte män att träffas utomhus och kvinnor i hemmen, men nu fanns det dessutom gemensamma mötesplatser som bögar, lesbiska och transpersoner kunde dela på. Det betydde dock inte att det var öppet för vem som helst.

– Det var halvoffentligt. Det var inte öppet för alla, men det var offentligt jämfört med att träffas i någons privata hem, säger Margareta Lindholm.

Barndomen

För Jan, som hade flyttat från hemstaden Borås till Göteborg, var de gayvänliga klubbarna något nytt. Att träffa killar i parker hade han däremot gjort tidigare.

– Jag hade bestämt mig för att jag inte skulle ha något sex innan jag tog studenten, nej, det var helt förbjudet. Men jag visste också att män träffades i Stadsparken i Borås, säger han.

En kväll gick han till parken och där träffade han en kille. Killen hade en höj- och sänkbar Citroën och i den åkte han och Jan till skjutfältet.

– Där tummade jag på mina egna regler.

Några år tidigare, när Jan var i elva-tolvårsåldern, hade han börjat förstå att han var homosexuell. 

– Det var mycket, mycket jobbigt. Jag visste ju att det inte var något positivt. Det var inget man skulle vara.

Han berättar om att han hade läst Sigmund Freuds bok Drömtydning. Där gör Freud en psykoanalys av en kvinna som pratar om sitt äktenskap. Hon berättar om sin man, att allt är så bra och att de är så lyckliga. Under hela samtalet fingrar hon på sin vigselring. Hon tar av och på den, av och på. Till slut säger Freud till henne att hon nog inte är särskilt lycklig i sitt äktenskap ändå. Och det är hon inte.

– Och just det här, att man kunde utläsa på folk vad dom kände – det gjorde mig fullständigt tagen. “Kan folk se på mig att jag är bög? Nej, det vill jag inte. Då måste jag dölja det.”

Att dölja sin sexuella läggning blev en del av Jans liv. Han ljög aldrig, utan valde snarare att helt enkelt inte berätta. Och det var aldrig någon som frågade. 

”Han låtsades som att det regnade och efter det pratade vi aldrig om det igen.”

Jan Magnusson

Till exempel kom saken aldrig på tal hemma i familjen under Jans uppväxt. Först flera år efter att han flyttat hemifrån ringde han sin pappa och berättade.

– Han låtsades som att det regnade och efter det pratade vi aldrig om det igen. Det var så det var då, man nämnde det inte. Man blir ju väldigt undertryckt av det. Man känner att man måste vara tyst om det.

Våld och utsatthet

När han hade bott i Göteborg några år började han jobba på ett sjukhem. Inte heller där var han öppen med sin sexuella läggning, eftersom han inte tyckte att kollegorna hade med det att göra.

– Men någon större oro för vad som skulle hända om de fick reda på det hade jag inte. Jag upplevde dock att attityden var hård och det fanns de som avskydde bögar.

En dag är Jan och en man som heter Anders, som också är homosexuell, ute och går i parken. Där möter de två killar som går förbi. Plötsligt vänder sig den ena killen om och hoppar på Anders. Han hytter med nävarna och vill börja slåss. Det är tydligt att det är någonting han inte gillar. Jan och Anders har inte tilltalat killarna eller ens tittat på dem. Den andra killen håller Jan borta så att han inte kan hjälpa Anders. Jan försöker istället ropa till Anders och frågar hur det går. Efter en stund slutar killarna och går iväg. Kvar står Jan och Anders skärrade och undrar vad som precis hände.

– Jag vet inte om det var för att vi var bögar, eller om det var något annat. Men sådant kunde faktiskt hända. Som tur är har det bara hänt mig två gånger, säger Jan.              

För att undvika negativa reaktioner och i värsta fall våld var Jan noga med när han pratade om att han gillar killar.

– Om man står på en bar så skriker man ju inte ut att man är bög om det står massa bögknackare bakom, eller hur? Det är bara sunt förnuft att inte göra det.

Det finns ingen statistik på hur många som blev utsatta för våld på grund av sin sexuella läggning under 60- och 70-talet, men säkert är att det förekom. Alla som Margareta Lindholm pratade med under sitt forskningsarbete hade erfarenheter av att leva dolt.

– Alla var rädda på ett eller annat sätt. Det var ingen som kände sig bekväm med att leva som homosexuell helt öppet. Men man var ganska medveten om var gränserna gick, vad man kunde säga och för vilka man kunde berätta. Så man gick inte runt och var livrädd hela tiden, säger hon.  

Förutom risken för våld fanns alltid det överhängande hotet om att bli socialt utstött om andra fick reda på att man var homosexuell. Att vara öppen med sin sexualitet på till exempel sitt arbete var därför för de flesta inte ens någonting man reflekterade över.

– Man gjorde bara inte det. Det föll inte människor in. Homosexualitet var något som inte var okej och man visste att man inte kunde berätta, säger Margareta Lindholm.

Det radikala 70-talet

På 70-talet började saker dock förändras. I och med fler queera mötesplatser började folk organisera sig mer. Begreppet “att komma ut”, som innebär att man avslöjar sin sexualitet, spred sig från USA och allt fler började göra just det. Frågan fick mer plats i media och åsikter om homosexualitet debatterades. 

År 1979 kom ett stort genombrott: Socialstyrelsens sjukdomsstämpel för homosexualitet avskaffades.

Trettiofem år tidigare, 1944, hade homosexualitet avkriminaliserats och det klassificerades istället som en mental sjukdom.

”Det var inte så att folk kom rusande med tvångströjor, men man kunde få en diagnos.”

Margareta Lindholm

– Det var inte så att folk kom rusande med tvångströjor, men man kunde få en diagnos. Man blev inte inlagd på mentalsjukhus bara på den grunden, men det kunde vara en delförklaring för olika beteenden, säger Margareta Lindholm.

För Jan, som var 31 år när sjukdomsstämpel togs bort, var det en stor lättnad att inte längre kunna bli klassificerad som mentalt sjuk.

– Jag hade i tonåren varit helt livrädd för att hamna på en psykiatrisk klinik. Det var en sådan skräck som fanns i bakhuvudet hela tiden, säger han.

Han blir fortfarande gråtmild när han berättar om Barbro Westerholm, dåvarande generaldirektör för Socialstyrelsen, som var den som drev igenom att sjukdomsstämpeln togs bort.

– Hon kunde inte förstå att det var något sjukt. När hon var liten hade hon sett två män som kom ut från sin butik, låste den och gick därifrån hand i hand. Hon hade då frågat sin pappa varför de höll hand och fått svaret “Jo, de älskar varandra så som mamma och pappa gör”. Jag blir alltid så tagen – det är så fint! 

En ny syn på homosexualitet

Efter det radikala 70-talet förändrades politikens syn på homosexuella. För den allmänna befolkningen gick det däremot inte lika fort.

– Att sjukdomsstämpeln försvann innebar inte automatiskt att fördomar och utsatthet gjorde det. Men det ingick i en process där samhället blev öppnare, säger Margareta Lindholm.

Men det var långt ifrån alla som accepterade homosexuella mer bara för att politiken gjorde det. Promenaden i Göteborg fortsätter mot Esperantoplatsen och historien snabbspolar drygt ett decennium, till 1991:

På Esperantoplatsen har RFSL sin klubblokal Touch. Den senaste tiden har trakasserierna ökat mot klubbesökarna och det har till och med skett ett mord i närheten. Precis ovanför huset ligger bastionen Carolus Rex. Det är en hög vall och där uppe står de unga nynazisterna och kastar sten ner mot klubbesökarna. De skriker, hojtar och heilar. Jan blir aldrig träffad, men han tror att det är andra som blir det.

– Det fanns ett rejält fysiskt hot. Även om man borde bli rädd då, så blev jag aldrig det. Jag tänkte att jag är en stor, stark karl som klarar mig.

Jan fortsätter besöka queera mötesplatser och 1998 är han uppe i Stockholm på Sveriges första pridefestival. Redan första gången är det folkfest.

– Från att ha varit något gömt till en jättelik marsch med folk som går med banderoller, transvestiter som lever ut, you name it! Jag grät!