Jag minns så väl när debatten om hen blossade upp under 2012. Kommentarer som ”Får man inte kalla sig han eller hon längre?” och ” Ska vi alla bli hen nu?” kom upp i de flesta samtal om ämnet jag engagerade mig i. Nu, nästan tio år senare är pronomen hon och han allt annat än utdöda, det finns inte färre utan fler pronomen att välja från. Och fler lär det bli.

Debatten om kön är nästa stora debatt. Ska det bara finnas ett kön, ska det finnas massor, eller inget alls? Frågorna är många och åsikterna ännu fler.

Det enda jag kan tänka på är hur de här frågorna kommer att diskuteras i framtiden. Jag är av den bestämda uppfattningen att historien upprepar sig själv, men att den någon gång till slut borde slå knut på sig själv eller kanske råka svälja sig själv och förbli helt stilla. Men jag tror inte att där uppstår något vakuum, för där i det stilla finns redan allting. Det finns inte längre något nytt och kontroversiellt eller något farligt och okänt.

Frågan som man då ställer sig är; kommer dessa människor att ens bry sig om historien? Kommer vi att minnas vår egen kamp för identitet och legitimering eller kommer ens värde som människa stå över allting annat? Kommer vi slutligen att nå jämlikhet och lika värde för alla människor? För gör vi det så spelar ingenting längre någon roll. Då försvinner behovet av kategorier helt. De finns kanske kvar för att hjälpa till att definiera en själv som individ, men har inget värde alls i det stora. Då blir man kanske fullständigt fri.

Jag tror kanske att framtiden kommer att minnas oss. Kanske blir de vi som omnämns som de som var början till slutet. Vi som pressade oss igenom det sista hindret på väg till ett verkligt människovärde. Kanske blir vi ihågkomna som de som beskrev varje människas unika individualism och identitet för att sedan helt förkasta dem i nästa skede. Alla ord som finns för att beskriva en person kokar ner till ett enda. Människa.