I skuggan av tvåkönsnormen

Personer som fötts med fel kön återfinns i hela vår historia, och associeras än idag med utanförskap, psykisk ohälsa och ett starkt beroende av samhällets normer och regler. Liam Barresjö, 26, vet hur det känns.

Klockan är närmare 10 på kvällen. Efter flera försök att träffas i verkligheten dyker Liam till slut upp i det digitala fönster där vi ska hålla vår intervju. Han har varit och testat sig för Covid-19, och det var lång väntetid.

– Jag måste ju testa mig eftersom jag jobbar med multisjuka dementa, säger han.

Det har börjat mörkna. Liams ansikte lyser upp av datorns sken i ett för övrigt dunkelt rum. I bakgrunden hörs, men inte syns, Liams flickvän som är med på ett hörn under hela intervjun. Jag känner igen den varma, konstant småleende person jag träffade under hans medverkan i musiktävlingen “Idol” för över 10 år sedan. Men mycket har hänt sedan dess. En av Liams större livsförändringar är att han genomgått könsbekräftande vård, något han väntat på hela livet. 

– Jag har alltid gått runt och sagt att jag ska operera mig. men jag har inte förstått vad det är för operation jag ska göra.

Liam föddes med ett biologiskt kvinnligt kön. Men som många andra före honom, och så länge han kan minnas, har han sett sig som man. Även om det alltid varit självklart för honom, finns det tillfällen som gjort det tydligare för honom själv – och för andra.

– Det var ett tillfälle när jag var 6-7 år. Jag vägrade låta någon borsta mitt hår så de skulle bli tvungna att klippa av mig håret. Mina systrar jagade mig med borsten. Där var startskottet.

Liam själv såg sig aldrig som annorlunda som liten. Han beskriver sig som en glad pojke som visste vem han var. Problemen började senare.

– Det var från att jag började skolan som folk började tycka att det var konstigt att jag gick i killkläder och hade kort hår. Då fattade jag att det var konstigt.

På högstadiet förvärrades det ytterligare.

– Då var det riktig mobbning. De kallade mig för den och det, jag fick inte vara jag, jag var en sak.

Olle Söder, professor i barnmedicin och expert på könskorrigerande åtgärder för unga vid Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm, träffar många unga i Liams situation, och vittnar om hur illa det kan bli. Han berättar om unga som sitter hemma hela terminer, hamnar i missbruk och mår riktigt dåligt.

– Många gånger är det här några av de mest trasiga personer jag träffat, säger han.

TVÅKÖNSNORMEN 

En stor del av problematiken för dessa unga personer är det ständiga stigmat och att vara annorlunda. Jens Rydström, docent i historia och professor i genusvetenskap vid Lunds universitet, tar upp skilda öden för transpersoner genom historien.

– Det finns berättelser om conquistadorerna som dödade transpersoner och om hur de bränts på bål, men det finns också berättelser från Oceanien där de haft en mellanposition och varit uppskattade, och även på den amerikanska kontinenten.

Han berättar vidare om den indiska kulturen, med gudar som byter kön, och där det generellt varit mer accepterat, men också om andra kulturer som inte varit särskilt tillåtande.

– Det kanske är en förenkling men den kristna kulturen har ju historiskt varit väldigt negativ till transpersoner, säger Jens Rydström.

Allt grundas i den tvåkönsnorm som i mångt och mycket dominerat det västerländska kristna samhället. Transaktivister har länge försökt hitta gemensamma markörer för en mer diversifierad könsbild, och 1990 myntades begreppet ”transgender people”. Ett begrepp som både blivit kritiserat för att generalisera, men som också kommit att bli ett gemensamt begrepp där kön snarare är en skala än två läger.

Något som Olle Söder också ställer sig bakom.

– Ingen befinner sig i det ena eller andra lägret fullt ut, alla är på gråskalan, eller mer eller mindre på skalan. 

DIAGNOSEN

Den medicinska termen för Liams tillstånd är idag könsdysfori, alltså att ens könsidentitet inte stämmer överens med det kön som tilldelats vid födseln. Känslan är ofta stark redan i ung ålder menar Olle Söder. 

– Jag har sett 4-5 åringar som kommit med sina föräldrar som är helt förtvivlade för att barnen uttrycker sig så extremt åt det hållet de vill vara.

Men att ställa diagnosen könsdysfori är enligt honom komplext.
– Det finns ingen tydlig biologi, påvisad gen eller säker metod för att testa det, säger han.

Det lämnar patienterna i en position där de är lämnade att kämpa för sig själva.
– Man måste kommunicera den här diagnosen själv. Könsdysfori måste man själv säga att man har.

Något som också varit en av Liams största våndor. 

– Det värsta är nog att få ens personliga uppfattning av sig själv förminskad och förlöjligad av människor runtomkring en och även vården, för de frågor de ställer är mer åt “är du verkligen säker på det här, tror du verkligen att det är såhär?”, det är det absolut värsta.

Han förstår samtidigt vikten av att diagnosen ställs, för att minska risken att någon ångrar sig.

– Det är skitbra att saker utreds ordentligt, men det är helt sjukt att man möjligtvis kan få ett nej. Det är bisarrt. 

Liam sätter händerna för ansiktet och suckar. Det är tydligt att han våndas av tanken.

– Det är så skevt.

För att ha rätt till könsbekräftande vård krävs en diagnos, men att diagnosticera tillståndet menar Olle Söder vidare har haft både fördelar och nackdelar. Det låser å ena sidan in människor i kategorier, men kan också upplevas som nycklar till självförståelse. 

Även Liam är tudelad när det kommer till just diagnosen.
–  Något har blivit lite galet, men vi är inte sjuka. Om vi klassas som sjuka idag, hur var det inte förr då, frågar han.

SAMHÄLLET

Ja hur var det förr egentligen. Idag får många hjälp att genomgå könsbekräftande vård. Den medicinska förståelsen har börjat ifrågasättas, och en yngre queerinspirerad generation arbetar för att gränserna mellan könen ska suddas ut, men Jens Rydström är tydlig med att det inte alltid varit en rak väg framåt. Han menar att det är viktigt att se synen på sexualiteten i sin samhälleliga kontext. Han tar som exempel den omtalade lagförbrytaren Lasse-Maja från 1800-talet.

– Lasse-Maja, som hoppade mellan könsuttryck, var ju den mest lästa boken i Sverige den här tiden, men i slutet på 1800 talet var man mycket mer avståndstagande. Det uppstår en ny manlighet som är mycket mer aggressiv och då finns det inte plats för könsuttrycken längre, säger han.

Han menar att frågor om kön ofta följer samhällsutvecklingen, och vissa menar också att acceptansen sjunker när samhället är i kris. Han tror att det ofta grundar sig i oro.

– När alla bögar och flator började komma ut så trodde också folk att himlen skulle ramla ner men det hände ju inte, det är bara att människor tycker det är jobbigt.

Han menar vidare att frågan om vad som är ett kön är mångbottnad, samtidigt som könstillhörigheten kan vara stark, vilket skapar en obehaglig dissonans. 

– Det är väldigt komplext vad som är ett kön och det måste man ha väldigt stor respekt för, det finns djupt kända behov av att tillhöra kön och då får man försöka lösa det här.

Liam är inget undantag. För honom fanns det inga alternativ.

– Jag hade kommit till en punkt där jag kände att det är vård som gäller och annars vill jag inte jag leva. 

Frågor dyker upp. Hur vet man om man är kvinna eller man? Eller om man är något av det? Liam har i vårt samtal svarat rakt och tydligt på frågor. Men på frågan hur han visste att han var en man, tvekar han.

– Jag vet inte vad det grundar sig i, jag vet bara att jag är en man. 

Liam funderar en lång stund. Det är tydligt att frågan gjorde honom ställd, och tystnaden i det nu helmörka rummet är påtaglig.
– Nu börjar jag tänka. Vad är det egentligen som gör att jag känner mig som en man? Det är inte så mycket det mentala. Det är kroppsligt. Förr när jag såg mig själv i spegeln så kände jag inte igen mig själv. Det matchade inte vad jag såg i spegeln… I slutändan är vi bara människor allihopa ändå.

OPERATIONEN

Även om könsbekräftande vård är en modern företeelse, berättar Jens Rydström entusiastiskt om de första kända transpersonerna som genomgick könsbekräftande vård redan tidigt 1900-tal. Först ut var förvisso Dora Richter från Berlin, som opererades första gången 1922, men han menar att desto mer känd var danska konstnären Lili Elvenes, eller Lili Elbe som hon också kallade sig, som opererades några år senare. I sin självbiografiska roman Fra mand til kvinde, kallade hon personen hon var fram till 1930 för Andreas Sparre.

–  I boken beskriver hon transitionen som en fullständig förvandling. När Andreas dog och Lili föddes, säger Jens Rydström.

Lili avled senare i sviterna av en uppföljande operation.

– Sedan blev det krig och elände och allt sexualarbete avbröts, men efter kriget började saker komma igång igen, säger Rydström.

Året är nu 1950 och Jens Rydström berättar om Christine Jorgenssen från Bronx, New York, som nyligen återvänt från militär tjänstgöring under andra världskriget och börjat studera. Genom sina studier hör hon talas om de könsbekräftande operationer som genomförts, och ansöker om tillstånd att färdas till Danmark för att genomgå detsamma. Hon genomgår både hormonbehandling och vad som brukar ses som den första lyckade könsbekräftande operationen 1952. Hennes fall blir en stor nyhet.

– Hela presskåren stod på flygplatsen när hon återvände och alla plakat var fulla av Jorgensen, säger Jens Rydström.

Christine Jorgensen håller presskonferens på flygplatsen i New York efter sin operation. Inbäddad bild: GettyImages.

Själv kommenterade hon transformationen såhär:

“As you can see by the enclosed photos, taken just before the operation, I have changed a great deal. But it is the other changes that are so much more important. Remember the shy, miserable person who left America? Well, that person is no more and, as you can see, I’m in marvelous spirits.”

Några år senare började könsbekräftande behandlingar också utföras i Sverige. 1963 utfördes den första operationen vid Akademiska Sjukhuset i Uppsala. 

– Transsexuell, som det hette, är då fortfarande en sjukdom som botas med hjälp av könsbekräftande behandling, säger Jens Rydström.

En person var alltså transsexuell fram till transitionen och därefter antingen man eller kvinna. Och även om Liam inte ser sitt tillstånd som en sjukdom, beskriver han transformationen på ett liknande vis. 

– Jag skulle nog likna det vid att ständigt gå runt och vara två personer. Det låter som jag är dum i huvet men det är så jag alltid har känt. Den ena är död och begraven. Jag tänker så ganska ofta och jag kan känna mig lite ledsen ibland, för det är fortfarande en person jag har varit. Den tjejen som folk runt omkring mig målade upp.

Liams operation skedde i Stockholm. Karolinska Universitetssjukhuset hade fått låna lokaler på en klinik för att kunna snabba på processen för transpersoner som stod i kö. Liam kom dit på morgonen och blev avläppt utanför kliniken.

– Jag hade ingen möjlighet att ha med mig någon, så jag gick in själv, fick träffa min kirurg som berättade hur det gick till, sen fick jag vänta. Jag fick ta massa mediciner kommer jag ihåg.

Sen gick Liam in i operationssalen och fick lägga sig ner själv.

– Jag var lite rädd för narkosen, men jag var så himla ivrig att de får stoppa i mig vad som helst, så länge det blir av. 

Själva operationen var traumatisk, med såväl komplikationer som oro.

– Sen såg jag det där stora bandaget, och då lättade allt, det var som att allt var borta både bildligt och bokstavligt talat. Det var konstigt. 

Liam menar att det var efter operationen som han mådde bra för första gången.

– Efter jag hade fått diagnosen började jag sakta må bättre för jag visste att jag var påväg nånstans. Men det var inte förrän jag vaknade upp efter min operation som jag ärligt kunde säga: “Nu mår jag bra”. 

Liam är bara en av många personer med könsdysfori som valt att genomgå könsbekräftande vård. Även om vi idag lever i ett samhälle som har en större acceptans för dessa frågor, så är det en lång väg kvar att gå. Personer som Liam kommer alltid vara beroende av samhällets vård, och de för en kamp som är viktig för framtida generationer. En ofta ofrivillig kamp.

– Har man personliga erfarenheter tycker jag man ska hjälpa andra. Men jag är inte ute efter att vara en transperson eller en hbtq-person, jag är inte ute efter att vara en person som är lite udda, jag vill bara bara jag, för jag är bara man.