Ljusglimtar i fotbollens mörka historia
Gay Gooners firar pride. FOTO: Privat. Illustration: Carl Schöndell
Fotbollen beskrivs ofta som en samhällsdrivande kraft och ett hjälpmedel för integration. Det spelar ingen roll vem du är eller var du kommer ifrån. Alla är välkomna. Men herrfotbollen skuggas av ett dystert förflutet.
Många gånger beskrivs fotbollen som något positivt. På en fotbollsarena finns människor från alla olika religioner, politisk läggning men också sexuell läggning och könsidentifiering. Människorna samlas på en arena och alla vill exakt samma sak, att se sitt lag ta tre viktiga poäng eller ta det där viktiga klivet i en betydelsefull turnering. Känslorna när ens lag gör ett matchvinnande mål i nittionde minuten kan inte beskrivas på något annat sätt än ren extas. Det närmaste man kan komma till fjärilarna i magen man får när man äntligen är kär i någon, på riktigt.
Men i fotbollens ljus finns också dess mörka fläckar. En liten kille, vi kan kalla honom Mikael. Han är 10 år och älskar fotboll. Det är det absolut bästa som finns i världen och han vill inget annat än att bli fotbollsproffs. När han under sommaren tränar på den varma klibbiga gräsmattan, som ingen har vattnat på flera dagar, fastnar liksom bollen i gräset och det är inte så lätt att slå den bästa passningen. Solen skiner på killarna som gör en passningsövning. “Tryck till bollen hårt och slå inga bögpassningar” hörs från tränaren. Mikael skrattar, han förstår vad tränaren menar. En lös passning slår bara bögar eller tjejer, han ser till att få ett ordentligt tryck på bollen vid nästa passning, tränaren får ju inte tro att man är bög.
Toxisk maskulinitet
Sådant beteende har och kommer antagligen fortsätta. På matchdag kan även de mest hängivna supportrarna, som stöttar sitt lag i vått och torrt, i stundens hetta använda sig av liknande termer. Och detta kan vara ett problem för såna som “Gay Gooners” en supportergrupp för fotbollslaget Arsenal FC.
– Jag tror det har med den toxiska maskuliniteten som finns inom fotbollen. Många tror nog att bara för att man är HBTQ+ så kan man inte gilla fotboll, men så är inte fallet, säger George Rice som är CO-Chairman i Gay Gooners.
Han förklarar att fotbollen har utvecklats mycket, framför allt de senaste tio åren och att hans generation inte lider så mycket som äldre medlemmar i “Gay Gooners” har fått göra.
– Att jag är bisexuell blir inte en stor grej för mig. För min generation spelar det inte så stor roll vilken sexualititet eller könsidentifiering man har. Det var värre förr.
Och George vittnar också om en tydlig utveckling av den allmänna åsikten kring HBTQ+ personer i fotbollsmiljön. Han förklarar att man nuförtiden inte behöver låtsas att man bara är “vanliga supportrar” och att när de reser över världen, välkomnas i de allra flesta fall med öppna armar. Både när det gäller andra HBTQ+ grupper med supportrar, och även när man integrerar med heterosexuella supportrar. Men trots att det är 2021 och allt fler känner sig bekväma med sin sexualitet, stöter man på problem här och var.
– Vi var i Ukraina för några år sen. När vi väl åkte dit bestämde vi oss innan för att inte vara “Gay Gooners” just då. Vi skulle bara vara arsenalsupportrar då deras syn på HBTQ+ personer inte är lika accepterande som i England.
Sorglig historia
George jämför det med hur det såg ut tidigare i Storbritannien under 90-talet. Det har varit väldigt få aktiva spelare som har kommit ut som homosexuella. Och det kan man förstå när man ser tillbaka på motreaktionen i tidigare fall.
Justin Fashanu var den första öppet homosexuella fotbollsspelaren. Och hans liv fick ett dystert öde.
Vi måste backa upp mot 30 år, det var nämligen året 1990 då den första aktiva fotbollsspelaren kom ut som homosexuell. Denna mannen var Justin Fashanu. I Fashanus fall så är han inte ihågkommen som den första svarta spelaren att kosta en miljon pund, eller för sina avtryck på fotbollsplanen. Han är i de allra flesta fall bara ihågkommen som den första homsexuella spelaren att komma ut, men också att ta sitt eget liv.
Reaktionen hos lagkamrater, supportrar men kanske framför allt den brittiska skvallerpressen blev för mycket för en ung man som tidigare spridit glädje på fotbollsplanen. Istället blev livet bara mörker.
– Han fick alldeles för mycket kritik och till slut blev det för mycket och han tog sitt liv tragiskt. Jag tror dock att de senaste tio åren så har fotbollen tagit stora steg i rätt riktning. På arenorna stöter man inte längre på kränkningar på det sättet som man gjorde på 90-talet.
Och en del av den motreaktionen fanns även hos Fashanus lagkamrater. I en dokumentär “Britain’s Gay footballers” söker Fashanu’s brorsdotter svar på varför det inte finns några aktiva homosexuella inom fotbollen. Väl där stöter man på bland annat John McGovern som var lagkapten i Fashanus dåvarande fotbollslag Nottingham Forest. Amal Fashanu, Justins brorsdotter, ställer McGovern mot väggen med några tuffa frågor. Och som ett bevis på den toxiska maskuliniteten som George Rice tidigare varit inne på visar McGovern exakt det George insinuerar. Amal säger att Justin blivit benämd som “poof” som anses vara ett skällsord för homosexuella. McGovern svarar att det är så man gör inom fotboll och menar att det bara är en synonym för homosexuell, och att man skojar om att någon är homosexuell är bara på skämt. McGovern gör ett längre utlägg om hur man inom fotboll skojar mycket med varandra och tycker inte alls att det är kränkande, medan de som själva är homosexuella menar på att det är lite som att använda n-ordet för en färgad person.
Bättre men sämre
Precis som George är inne på så har det under de senaste tio-femton åren tagits stora kliv från stora organisationer inom fotbollen för att uppmärksamma HBTQ+ frågor och alla människors lika värde. Till exempel har Premier League, som är världens största fotbollsliga, sett till hur många som följer ligan, gjort olika kampanjer. Man har bland annat “Rainbow laces” där de allra flesta Premier League spelare bär regnbågsfärgade skosnören när de spelar match.
– Kampanjer som Rainbow Laces betyder mycket för oss som identifierar sig som HBTQ+. Att Premier League uppmärksammar oss på det sättet gör att det utvecklas större förstående för gemene man som går på fotboll. Det tar bort lite av machokulturen och att man måste vara straight för att kunna gilla fotboll. Det är en tanke som jag tror allt fler människor börjar förstå.
När man lyssnar till George Rice från Gay Gooners så låter det som att problemet utanför planen är minimalt eller åtminstone markant förbättrat sen tidigt 70-tal då de äldre medlemmarna, trots att det blev lagligt 1967, inte direkt skrek det rakt ut. Men det finns ett problem, nämligen sociala medier.
– Det är som sagt från sociala medier där vi blir mest påhoppade. Det handlar oftast om heterosexuella män, säger George.
Och just reaktioner från sociala medier är något som upprepas om och om igen. Det är där trollen och de konservativa bakåtsträvande supportrarna kommer fram. Inte minst fick den svenska landslagsstjärnan Albin Ekdal många negativa kommentarer när han 2019 gick ut och försvarade homosexuella inför pride-festivalen.
“Jag har spelat fotboll i två av världens bästa ligor. Jag har varit med i EM och VM. Men jag har fortfarande aldrig stått på samma fotbollsplan som en öppet homosexuell spelare. Problemet kan inte visas tydligare än så. Elitfotbollen stöter bott homosexuella eller pressar pojkar till att vara tyst om något så självklart som vem dem älskar” så sade Albin Ekdal i en kampanj med Sportbladet.
Kommentarerna på Albin Ekdals italienska klubb UC Sampdoria visade varför uttalanden som Albins faktiskt krävs. Responsen med emojis som spyr och kränkande kommentarer överväldigade de faktiskt positiva kommentarerna. Albin menar att elitfotbollen i sig stöter bort homosexuella och att det grundar sig i den maskulina toxiciteten som George Rice varit inne på. Man skall inte behöva bli kallad bög i ett omklädningsrum och det är upp till fotbollen att ta sitt ansvar för att få bort det. Albin pratar mer om vad vi som individer kan göra och inte lika tydligt vad UEFA och FIFA kan göra. George Rice menar att dem kan göra mer.
– Klubbar och FA, UEFA och FIFA kan definitivt göra mer. Ibland känns det som att de bara försöker kryssa i en ruta där de kan säga att de gjort något bra.
Kärleken växer
Men det finns som sagt ljusglimtar. Gay Gooners startades officiellt 2013 även om de tidigare hade varit en grupp av supportrar som gått på matcher tillsammans. Och George tycker de har fått en massa positiv respons. Frånsett länder som Ukraina och andra superkonservativa länder så blir man i mångt och mycket omhändertagna med öppna armar. Man har bland annat starka band med Bayern Munchens HBTQ+ supportrar och även Valencia CFs diton. Man kommer även i majoriteten av fallen bra överens med heterosexuella supportrar världen över och man är själva en organisation som har medlemmar från länder över hela världen. George tycker att just Arsenal har gjort ett bra jobb med att upplysa HBTQ+ frågor och supportar.
– I och med Gay Gooners så har man fått en närmare kontakt med klubben jag supportar. Klubben stöttar det vi gör och ger oss en platform. De visar att de är genuint intresserade av att lyfta HBTQ+ frågor och de lyssnar på våra åsikter. Att få en ny identitet som HBTQ+ fotbollssupporter har upphöjt min kärlek för sporten.
Även om dessa ljusglimtar som George beskriver är det fortfarande så att det inte finns någon aktiv HBTQ+ spelare inom fotbollen, åtminstone inte på högsta nivå. De finns fall som Thomas Hitzlsperger där en spelare har kommit ut efter karriären. Den tyska spelaren Hitzlesperger förklarar i en intervju med The Guardian att han blev rekommenderad att inte komma ut under karriären. Men efter att ha lagt skorna på hyllan kände han sig säker. Han fick förklarat för sig att det skulle förstöra hans karriär och med facit i hand och fallet Justin Fashanu, så kanske det stämmer.
Damfotboll som förebild
Men varför är det inte ett problem inom damfotbollen? I svenska landslaget har vi under 2000-talet sett ett dussintal homosexuella spelare representera Sverige. Och många av de starka profiler som representerar sporten är öppet HBTQ+. Albin Ekdal menar att männen bör söka inspiration från damfotbollen och George Rice tror att det finns många underliggande faktorer till varför det inte är lika accepterat inom herrfotbollen.
– Det handlar om maskuliniteten återigen, det finns en väldigt tydlig uppfattning om vad maskulinitet är och att fotbollen bara är en sport för stereotypiska män. Det finns inte inom damfotbollen och jag tror att de som följer damfotbollen och stöttar den, tenderar att vara mer öppensinnade personer och inte lika sexistiska som herrfotbollen. Det finns en korrelation mellan sexism och homofobi. Är du en supporter av damfotboll så är du också en människa med mer progressiva åsikter.
George tror att vi inom fotbollen kommer se öppet homosexuella spelare inom 10-15 år.