Mötesplatser för de historielösa:”Ungefär som på savannen där det finns ett vattenhål”

En öde bänk i Slottsskogen och en livlig pub på Första långgatan. Två oerhört viktiga platser för Rubert och Angelica. Det är inte lätt att få tillgång till sin historia som queerperson, men nu berättar två göteborgare om vilka platser som varit avgörande för dem.

–  Här har bögar suttit i hundra år, berättar Rubert Granberg.

De flesta av oss har en plats vi längtar till, där doftminnet aktiveras vid första tanken. Platser med minnen. Bra som dåliga. Människan har i alla tider haft platser för vila, för att äta eller för nöje. Men för vissa finns de starkaste minnen från platser som haft betydelse för ens inre, för ens identitet. En plats där man kan få vara precis den man är. Där personer som under större delen av vår historia inte varit accepterade, äntligen kan ta ett djupt andetag och känna sig fria.

Molnen är mörkgråa och löven våta. Ovanför parkeringen på Slottsskogens södra sida tar Rubert stora kliv upp för slänten. Käppen glider på en sten gömd av löv och lutningen är utmanande. Men där uppe, förbi det kullfallna trädet och det med de sista rosa körsbärsblommorna, ligger platsen. Bänken han återvänt till så många gånger.

–  Här har bögar suttit i hundra år, säger Rubert Granberg när han slår sig ner med ett par skinnhandskar mellan sig och det våta träet.

Att vara homo i Göteborg

Rubert Granberg är 74 år och är homosexuell. Han föddes i Norrbottens inland. Men vid studier i Umeå lade han in en annons i Västerbotten-Kuriren där han sökte en man. Den svarande på annonsen blev den man som han sedan levde 38 år av sitt liv med. Tills Ruberts partner gick bort för 13 år sedan.

Rubert och hans partner flyttade till Göteborg 1969. Under sista delen av 1900-talet var denna del av Slottsskogen en plats han besökte frekvent. Han menar att bänken framför den stora mossbeklädda stenen är ett ställe där alla homosexuella i Göteborg, över en viss ålder, suttit någon gång i sitt liv.

–  Om man skulle göra en algoritm över var bögar träffas, då skulle det för Göteborgs del, vara exakt här. Centralt, det finns spårvagnshållplats, bilparkering, man kunde gå hit utan att riskera något, man kunde träffa grannen här och vara ute i ett annat ärende, berättar Rubert.

Äntligen framme på Haket

Idag är Angelica Löwdin 82 år. Hon sitter i hemmakarantän och har inte kunnat besöka sin speciella plats sedan pandemins start. Hennes trädgård är kal men lummig och fylld med grenar och buskar som ivrigt väntar på löv. Genom foton från sommaren kan man se att det skapas en oas med gröna blad och rosendoft.

Platsen som bär på det mest avgörande minnen för Angelica är Haket. En plats de flesta av oss oftast passerat på väg mot Stigbergstorget. På Första långgatan ligger en pub som vetter mot spårvägen och vattnet. Här kunde Angelica känna sig helt trygg. 

Första gången hon kliver in genom dubbeldörrarna i november 2008 sitter andra transpersoner i den mörka lokalen. När Angelica började sin resa med sig själv så åkte hon till London, och levde fullt ut som den hon var under elva dagar. Efter London kände Angelica att hon hade obegränsat med självförtroende. Nu är hon i Göteborg och på Haket. Hon börjar prata med de andra i lokalen och ser närmare på en av dem som sitter vid hennes bord.

”Men herregud, det är ju han”. Hon upptäcker då att en tidigare kollega från sitt jobb på universitetet sitter mitt emot henne. Ingen av dem tror på det dem ser. Men efter en utbytande konversation som endast tidigare anställda vid samma universitet kunde veta om, så förstod de båda.

–  Vi finns överallt, och att då upptäcka att det finns så nära en, säger Angelica.

Detta var en av många händelser som fortsatte dra henne till just Haket. Genom denna plats har Angelica blivit upplärd inom ölets konst, den irländska folkmusiken och fredagarnas pubquiz.

–  Jag fick ett nytt umgänge, transpersonerna, ölfrämjandet och stamgästerna, nördarna. Det räcker jättelångt och passar mig väldigt bra.

Efter sin frus bortgång, ville Angelica inte vara själv med sin rätta identitet. Hon behövde ett nytt sammanhang. Även Angelicas dotter var väldigt orolig efter att hennes ena förälder gått ur tiden.

–  Min dotter var rädd att jag skulle supa ner mig i min ensamhet, säger Angelica och tittar bort.

Men så blev det inte. Även om det krävdes en ålder av 68 år för att våga ta med Angelica ut. Efter att ha kommit till världen som en man har hon släpat runt på sin egentliga identitet ett helt liv. I början på 1950-talet fanns det ingen självklar väg att ta.

–  Jag var övertygad om att jag var galen på något sätt. Det gäller de flesta i min generation, och kanske de som är 20 till 30 år yngre, är att man tror att resten av världen är normal och jag är galen. Man var ensam i världen.

Hon berättar hur den bilden på många sätt endast lever inuti en. Hon förklarar hur dagens samhälle har en annan förståelse, men hur svårt det var att kliva ur sin egen bubbla och känslan av att något hemskt skulle hända. Första gången Angelica klev ut genom ytterdörren så väntade hon på att polisen skulle komma. Hur grannarna skulle skratta ut henne. Hur hon skulle ställa till med skandal.

Men ingenting sådant hände. Även om det tog tre år innan hon var fullt härdad. Men på Haket blev hon behandlad som den person hon var, ingenting annat.

Nostalgi

Tillbaka på bänken i Slottsskogen berättar Rubert att de flesta som besökte bänken höll det hemligt för familjemedlemmarna hemma. Men mitt i meningen avbryter Rubert sig själv.

–  Nu kommer det ett paraply gåendes där, men det är ingen som kommer hitåt, säger han instinktivt.

Även Rubert reflekterar över hur samhället förändrats sedan denna bänk var en av få mötesplatser för homosexuella. Han tar upp telefonen för att demonstrativt berätta att även om han skulle komma hit en kväll så skulle de som sitter här idag försöka hitta nya kontakter via Grindr. Han konstaterar att det blivit en annan tid nu. Han minns tillbaka till hur känslorna var kring att inte vara helt accepterad av sin samtid. Men Rubert beskriver sig på ett typiskt norrländskt vis som en väldigt oarg människa. Han förs ofta tillbaka till de goda minnena när frågor ställs om svårigheter.

–  Det känns ungefär som på savannen där det finns vattenhål. Där alla djuren vet att det är där man träffas. Så det kändes väldigt bra, att ha detta ställe. Bra och enkelt kändes det.

Han har inte bara träffat tillfälliga partners här genom åren. Han har träffat många här som blivit hans vänner för livet. Men när han ombeds berätta om ett speciellt minne så verkar det som någon särskild person dyker upp.

–  Jag träffade i många år en man, som jag helst såg att han också var här, vilket han ofta var. Men honom tänker jag fortfarande på ibland.

Få historier nedskrivna

Sam Hultin är konstnär och ägnar sig åt queer historieskrivning. Hen håller just nu på med ett projekt i Göteborg, en queer stadsvandring kallad Mitt Queera Göteborg. Genom människors egna berättelser kan man gå genom staden med en annan blick på Göteborgs historia.

–  Många av dessa historier kanske inte ens har skrivits ner än, och då behandla en specifik historia som väldigt viktig gör någonting eller kan vara ganska stärkande för ett community. Samtidigt som det blir utbildande för alla människor, säger Sam Hultin.

Sam berättar hur queersamhället har svårt att få tillgång till sin historia då få saker skrivits ner. Därför ser hen vikten i att berätta historier genom ett queerperspektiv och att just att olika platsers berättelser är viktiga för att få tillgång till sin stad.

–  Det handlar också om att få äga det offentliga rummet, och det är ett traditionellt väldigt patriarkalt rum. Ett rum där heterosexuella män oftast har haft tillträde framför allt. Att då dels få veta att staden tillhör oss, de här gatorna är våra. Inte bara under en prideparad utan man har rätt till dem hela tiden. Då att dessa platser då har olika historier som berör en, det är superviktigt.

För både Rubert och Angelica har det inte varit ett enkelt liv. Ett liv där man inte blivit helt accepterad eller vågat ta steget ut i samhället till hundra procent förrän sent i livet. I en rapport från Brottsförebyggande rådet, BRÅ, framgår det att andelen anmälda hatbrott ökat med knappa 30 procent från året 2013 till 2018. Det som är intressant med statistiken är att ett av de identifierade motiven som ökat är det som rör sexuell läggning.

För Angelicas del så menar hon att hon har en ny självsäkerhet som hon inte hade som ung. Själv är hon inte rädd för att bli utsatt för ett brott, men hon berättar om en väninna som inte vågar gå ut genom dörren som transperson på grund av risken att bli förföljd. Rubert vill också påminna om att man kan bli dödad även i Sverige för att man är homo.

Men i den överskådliga delen av Slottsskogen har Rubert aldrig känt obehag. När han satt på denna plats i yngre år kunde han till och med känna att detta vore en bra plats för sin sista vila.

–  När man blir så här gammal har man slutat planera för den har kommit så nära, men i alla fall så tänkte jag: Shit, tänk om jag skulle skriva att jag vill att min aska sprids här i Slottsskogen. Jag vet inte om man får det. Men bara en tanke, men här skulle jag kunna tänka mig att ligga.