Varför är vi homofober?

”När jag var liten användes ordet ”bög” som skällsord. Men varför var det så och varför förekommer det fortfarande i vissa sammanhang?”

Hur mycket jag än tänker, så kan jag inte riktigt förstå varför vi blir homofober. Jag minns när jag var liten och hur termen ”bög” användes flitigt som ett skällsord. Det har blivit bättre, mycket bättre. Jag befinner mig i princip aldrig i sammanhang där det är okej att använda. Men det finns fortfarande områden där det behövs förbättras, fotbollsplanen är ett av dem. Men vi måste nog börja i en annan ände.

Jag har själv kallat människor för ”bög”, har själv blivit kallad det. Och jag minns hur genuint ledsen jag blev när en tjej i åttonde klass kallade mig för det på grund av att jag använde märkeskläder. Jag minns att det kändes som att hon mobbade mig.

När jag tänker på det i efterhand så är det nästan så att jag skrattar åt det. Inte för att det på något sätt var okej men åt hur hårt man tog de där orden. Och att jag själv använt mig av sådana fraser. Jag vet nu att det var fel men varför behövde det ta så lång tid att förstå det? Och var kommer det ifrån?

Jag växte upp på 90-talet, min pappa var ingen macho-kille. Men det fanns ändock ett machointryck även hos honom, framför allt när han umgicks med andra män i hans ålder. 

Killar i gäng, eller i hans fall, 40 till 50-plussare i kombination med andra män, tenderar att agera på ett helt annat sätt än vad de skulle göra med sin familj eller i andra sammanhang. Detta hänger kvar än idag. Det är jag övertygad om. 

Jag kan dock inte säga hur det ser ut för killar i högre tonåren, då jag inte längre befinner mig i den ålderskategorin. Men jag är hyfsat säker på att det förekommer liknande typ av grabbighet även där. Jag har dock förhoppningar om att de inte kallar varandra för ”bögar” på samma sätt som min generation gjorde, jag vill inte tro det. 

Varför det var så otroligt farligt att vara “bög” och varför valde man att använda det som något nedvärderande, det har efter 29 jordsnurr fortfarande svårt att förstå. Likt många andra tankar och idéer i världen så tro jag att det handlar om rädsla för förändring. Allt ska bara vara som det alltid har varit och om någon försöker rubba den tanken, då sätter man sig själv i försvarsställning.

Vi har kommit en bra bit på vägen. Jag minns inte förra gången jag hörde någon använda sig av sådana termer i ett socialt sammanhang. Men det finns fortfarande ställen där näst intill ingen säger ifrån. På fotbollsplanen, på läktaren och i omklädningsrummet. Nu var det väldigt längesen jag själv befann mig inne i ett omklädningsrum, men jag minns jargongen. Grabbigt, man fick inte visa sig svag. Jag blev varse om samma jargong då jag i dagarna besökte ett lokalt fotbollslag för att se på deras träning. Stämningen var precis som jag mindes den. Man garvar, skämtar och gör rösten mörkare än vad den egentligen är, man kanske klankar ned på varandra. Men det är såklart bara på skoj. 

Jag vill tro att det har blivit bättre, jag hör till exempel inte speciellt många könsord, om inte någon kanske missar en solklar målchans. Det måste vi få bort. Det ska inte vara en go-to fras att uttrycka “fitta” efter att man missat ett öppet mål till exempel. Jag föredrar det dock framför användningen av “bög”. 

Varför det har varit så och fortfarande är så till en viss grad, tror jag har och göra med fotbollens historiska DNA. Det är arbetarklassgubbar som är manliga män, som gillar bärs och hårda tacklingar. Så extremt stereotypiskt för den vita heterosexuella arbetarklassens män. Samma män som ogillar Neymar för att han filmar och som tycker att Megan Rapinoe skall hålla sig till fotboll och inte uttala sig politiskt. 

Jag ser dock en förändring. I min intervju med en bisexuell fotbollssupporter George Rice, så förklarar han att det i princip inte längre förekommer homofobiska kommentarer på fotbollsarenorna. Jag tror det har mycket med att man i Storbritannien har försökt tackla problemet och att man har jobbat aktivt för att alla människor ska känna sig välkomna.

Jag tycker dock vi gör för lite i Sverige. Att Anton Hysén (numera Antonio) kom ut som homosexuell räcker inte. Det måste finnas fler personer inom herrfotbollen som identifierar sig annorlunda. Men de vågar inte komma ut. Jag gissar att man är för rädda för konsekvenserna det skulle kunna få. 

Min gissning är att det har att göra med hur våra föräldrar, och kanske deras föräldrar såg på homosexuella. Givetvis ligger värderingarna kvar från att det till och med var olagligt fram till 1944 och att det klassades som sjukdom så sent som 1979 i Sverige. Förhoppningsvis kommer ordet ”bög” endast höras som en historisk kontext. 

Jag hoppas att vi inom snar framtid kommer se flera homosexuella spelare inom proffsfotbollen. Och jag tror att barnen för framtiden, barnen till min generation, inte kommer att ha homofobiska fördomar som härstammar från deras föräldrar. 

Fotbollen har dock ett stort arbete framför sig.